Maja Hagerman

"För mig handlar det inte om en längtan efter det förflutna - utan om en önskan att framtiden inte ska tappa bort historien utan ha den med sig."

Maja Hagerman har en unik förmåga att se den udda detaljen och stanna kvar vid den när andra rusar vidare. Hon vrider och vänder på händelser och fenomen i historien och frågar sig om vi verkligen sett allt. Är det inte något vi glömt eller missat?

Fem texter belyser här teman som glömska, spårtydning och minnets återkomst. Det kan handla om det medeltida helgonet S:t Botvid, om antropologen Gustaf Retzius märkliga resa på den finska landsbygden, om trädgårdsväxternas och fotografins historia och arvet efter arbetarrörelsen. De historiska nedslagen blir också en språngbräda ut i samtiden och framtiden. De visar hur vårt sätt att minnas, av flera olika skäl, nu håller på att förändras.

"Det pågår en kamp om minnen just nu. Vi lever med ett försåtligt men reellt hot, där kulturarv riskerar att kidnappas för politiska syften. Så det gäller att vara på sin vakt. Se till att berättelserna om de minnen vi delar förblir så komplexa och mångbottnade som de faktiskt är."

Svenskt kulturarv kan man tänka på som ett slags mentalt universum. Ett inre landskap av berättande som ständigt förändras, från mormors läsning i folkskolans läsebok till digitalt berättande idag.

Jag har runt om i landet mött människor som berättar om sina hemtrakter. Vid kulturföreningar, bygdegårdar, bibliotek och museer har de visat mig minnen de vårdar och historier de håller vid liv. Jag har sett gåtfulla kvarnstenar i skogen i Malung i Dalarna, hur man tolkar mångtydiga hällristningar på klippor i Bohuslän eller tillverkat mekaniska räknemaskiner i Facit-fabriken i Åtvidaberg. Jag har häpnat över björnen inne på biblioteket i Dorotea i Västerbotten och hur man byker tvätt i en isvak i februari på Tvätterimuseet i Huddinge.

Jag har börjat tänka på Sverige som en väv som kommer rullande fram ur det förflutna och fortsätter mot framtiden. Till stor del handlar den om vår förmåga att föreställa oss samhället som något med gemensam riktning och idé. En samhällsväv vi fått i arv och som vi snart ska lämna vidare.

Men det gäller att vara på sin vakt. Det pågår en dragkamp om som vad som bör räknas som svenskt kulturarv. Min önskan är att berättandet ska fortsätta utvecklas i frihet. Och att kulturarvet ska få vara just så komplext och mångbottnat som det faktiskt är.

Ledaren för världens första statliga rasbiologiska institut 1922-35, läkaren och professorn Herman Lundborg i Uppsala, talade hotfullt om rasblandningens degenererande effekter men fick i hemlighet barn med en kvinna av "fel typ" i Lappland.

I den första boken om hans liv berättas om forskningsgåtorna han trodde sig lösa, om forskarvännerna i Nazityskland som var inflytelserika rasexperter, och om personer han mötte vid sina undersökningar, inte minst kvinnor, som skakade om hans tillvaro i grunden. I tusentals brev till Lundborg kan vi följa honom, från det att han juni år 1913 ger sig av norrut på den första av många resor till Lappmarken. Han vill göra nytta för Sverige med den nya vetenskapen, rasbiologin: mäta, fotografera, samla och jämföra utseenden. Klassificera alla han möter i högre och lägre ras. En av dem är Maria, som får följa med till Uppsala, bo på hans kontor och jobba där som städerska. När hon föder hans barn uppges att fadern är okänd. Pojken lämnas bort, men Maria lyckas faktiskt ändå få tillbaka sitt barn.

Lundborg hyllar Hitler, vill se ett Sverige med nästa bara nordiskt germanska blonda och blåögda människor i. Han utvecklar metoder för rasundersökning som senare kommer att användas inom SS. Han var mannen som åtog sig ett storslaget uppdrag: att "rädda det svenska folket".